Referenser

Niina Parpala arbetar på Mellersta Österbottens sjukhus som avdelningschef och chef för avdelningen för kirurgi och onkologi. Arbetet har varit i en övergångsfas från det att landskapets egen social- och hälsovårdssamkommun Soite bildades. För Parpala har detta inneburit en betydande ökning av arbete och ansvar. Men hon tycker fortfarande att jobbet är roligt och givande.

Hösten 2018 pressades Parpala till det yttersta av den förändrade arbetsbeskrivningen och det nya ansvaret som förman, men hon upplevde ingen risk för utbrändhet. Situationen förändrades dock snabbt när det började gå utför hemma.

“På kort tid drabbades vår familj av allvarliga motgångar, varav den mest tragiska var att min dotters man dog i en motorcykelolycka.”

Livstakten trappades upp allt mer. Parpala minns att hon arbetade hårt både på sjukhuset och på fritiden.

“Jag sköt mitt eget sorgearbete åt sidan genom att försöka hjälpa alla. Jag insåg inte att jag höll på att bli överbelastad.”

Inte förrän min kropp slutade fungera mitt under en vanlig arbetsdag. Parpala blev skrämd och ringde företagshälsovården, men tog inte vårdarens råd att åka till jouren på allvar.

“Jag åkte hem, men till slut tvingade företagshälsovårdaren mig att träffa en läkare. Det var först läkaren som fick mig att inse att allt inte stod rätt till. Det hjälpte inte att jag bedyrade att jag kunde fortsätta jobba, utan läkaren sjukskrev mig.”

Kamratstödet det viktigaste

I april 2019 startade en kurs i öppenvårdsrehabilitering för chefer vid Työplus där även Niina Parpala deltog på företagshälsovårdarens uppmaning. Under året träffades kursdeltagarna sammanlagt åtta gånger. Träffarna innehöll föreläsningar av företagshälsovårdsläkare och företagspsykolog om arbetet som chef och hur man ska orka med det.

“Det viktigaste av allt var kamratstödet. Det var givande att prata med människor i samma yrkesposition. Jag upptäckte att jag inte var ensam om mina funderingar och min ångest.”

Parpala upplever att kursen hade en betydande inverkan på hennes egen återhämtningsprocess. Livet går vidare.

“Under kursens första möte skulle vi berätta vad vi hade för mål med kursen. Jag sa att jag ville ha tillbaka den gamla Niina. Att jag ville återgå till ett normalt liv igen. Det har gått drygt ett år sedan jag sa de orden och här är vi nu. Jag har kanske inte riktigt kommit tillbaka till det normala, men det har blivit mycket bättre!”